Travhistorier del 7

Som jag skrev i den senaste delen av ”Travhistorier”, så närmar vi oss Axevallas Stochampionatshelg. Jag tänker här försöka avhandla 2010 års helg, med allt vad det innebar…

Efter att ha ändrat upplägg från tidigare år hade jag och mina tre kompisar åkt upp till stugan utanför Tibro redan på onsdagen. Det gjorde att vi fick lite semester och kunde koppla av, och bara njuta av tillvaron. Under onsdagskvällen kollade vi på travet och det blev en riktig succékväll för min del. Fyra fyror på V64, DD och två vassa vinnarspel gjorde att jag gjorde ca 5000:- den kvällen. Och då hade ju inte Axevallas tävlingar börjat än. Här skulle det göras ännu mer pengar…

 

Fredagens tävlingar inleddes men det nyfunna flytet hade försvunnit totalt. Var det inte galopper så var det målfotoförluster, precis som vanligt med andra ord. En av de suraste förlusterna den kvällen var när Eliott Hall hade en överlägsen ledning men bestämde sig för att galoppera i sista kurvan. Han ställde sig snabbt men slog på en ny galopp kort före mål. Missflytet fortsatte i loppet efter då Quantum Oliver förlorade med den minsta av nosar. Fredagskvällen var nattsvart, men det var ju två dagar kvar…

 

På lördagen skulle det laddas ordentligt på V75. Därför var det såklart riktigt surt när man redan i V75-1 fick kliva av… Lördagens huvudnummer var Axevallalöpning. Favorit var Triton Sund, men han hade sett dålig ut i loppet innan, och jag hade hittat en stenklar spik i Noras Bean. Eftersom jag hade flugit på V75, så var det bara att knalla ner till spelluckan och lira vinnare. Loppet gick iväg och Noras Bean tog sig enkelt till ledning. ”Härligt”, tänkte jag, ”nu vinner han det här lätt”. Tanken blev inte sämre när Triton Sund slog på en galopp in i första kurvan och tappade en del mark. Triton Sund hoppade kråka hela loppet och hade inte med segerstriden att göra denna dagen. Noras Bean såg helt oslagbar ut runt sista kurvan och jag hade redan räknat in segern. Då visade sig Noras Bean från sin sämsta sida och stannade totalt med 50 meter kvar. Fram kom 106-oddsaren Xanthos Crown, och tog sig förbi med en kort nos. Jag kollade på loppet igen efteråt, och Noras Bean körde upp huvudet den sista biten och visade med all önskvärd tydlighet att han inte ville vinna.

 

Nu var jag rejält stukad vad det gällde självförtroende, och de sista loppen gick åt skogen de med. Nu gällde det att antingen gå och dränka sig i sjön, eller ladda om inför söndagen…

 

Söndagens tävlingar hann inte börja förrän jag såg en fantastiskt fin värmning. Det var Wiss Rambo, som skulle ut i ett lärlingslopp. Han såg ruskigt fin ut, och jag bestämde mig direkt för att lira honom. När hästarna kom ut på banan stod han i 15 gånger, och jag var mycket nöjd med det. Tyvärr gapade både Sören Englund och Per Ottosson ut honom som dagens bästa värmning, vilket fick till följd att han rasade ner till mer blygsamma 3,80. Wiss Rambo flög fram över upploppet och vann överlägset, men jag var mer missnöjd med oddset än glad för att ha hittat en grym vinnare. Men på nåt sätt var det vändningen, för sen blev det bara glada miner igen. V65:an gick bra, och inför sista loppet var jag kvar med spik på oslagbara Viola Silas i Stochampionatet. Hon infriade förväntningarna, och jag hade sex rätt. Det belönades med 913:-, och söndagen var räddad.

 

Så såg det ut 2010. Undrar hur det kommer se ut om en dryg månad…

Travhistorier del 6

Stochampionatshelgen på Axevalla är bara en dryg månad bort. En helg som jag ser som årets höjdpunkt nummer ett. Jag och tre av mina kompisar har inte missat den helgen sen 1997, och vi har fortfarande samma platser på läktaren. Första året campade vi på banan, för att sen flytta till Bert Karlssons campingstugor de följande åren. Sedan några år tillbaka bor vi nu i en stuga utanför Tibro, där vi kan bada i sjön bredvid och bara njuta av sommaren. En riktig kanonhelg med andra ord!

1998 hade jag och en av kompisarna snöat in fullständigt på Flemming Jensen. Vi lirade honom i nästan varje lopp, och hans segerprocent på den tiden var enormt hög. Han vann med nästan allt och var som en gud för oss. På fredagen skulle han köra två lopp, och vi var helt övertygade om att han skulle vinna med båda. När vi satt där på läktaren inför Flemmings första lopp, hörde vi några killar som satt ovanför oss. ”Flemming Jensen, vad är det för lallare?”, på ordentlig stockholmska. Vi vände oss om blixtsnabbt, och sade nånting i stil med: ”Vänta så får ni se…”.

Den första hästen Flemming skulle köra hette Vesuv, en sexårig dansk vallack som vi hade sett några veckor tidigare, på just Axevalla. Nu hade han spår 12, och mötte bra motstånd. Det struntade vi i, och klev in tungt på toton. Flemming tog det som vanligt lugnt från start, men när det återstod 800 meter kastade han loss ifrån femte ytter. Han svepte hela fältet på 150 meter, och satt i spets runt den sista kurvan. Jag och kompisen vrålade hela upploppet ner, och Vesuv gjorde oss inte besvikna. Han vann med en säker halv längd, och oddset blev hyggliga 5,64. Stockholmarna bakom oss var riktigt imponerade, och tackade för ett fint vinnarspel. Nu var vi kungar, i alla fall till nästa lopp…

Flemmings andra starthäst denna dag hette Vaks Gammelsbaek, en sexårig hingst som hade radat upp segrar både i Sverige och Danmark. Han hade fått spår 8, men var storfavorit ändå. Flemming använde sig av samma taktik som med Vesuv, en lugn start för att med 800 meter kvar bara dundra iväg i tredjespår. Vaks Gammelsbaek kopplade enkelt greppet runt sista kurvan och över upploppet var det ren uppvisning. Han vann med en säker längd, till det blygsamma oddset 1,72. Men jag och kompisen var nöjda, våra två största spel hade suttit, och vi var på plus.

Lördagen och söndagen blev dock inga glada dagar, och faktum är att vi satte inte en enda vinnare till den helgen. Men vi hade haft kul och var nöjda med helgen ändå. Sen dess har vi hittat många vinnare tillsammans, och vi siktar på att göra om det i år igen. För denna helgen på Axevalla, den missar vi aldrig…

Travhistorier del 5

Första gången jag besökte Solvalla var under Elitloppshelgen 1995. Jag hade åkt upp med ett gäng som jag inte kände riktigt, men det löste sig på vägen upp. Förväntningarna var stora, här skulle det göras pengar! Lördagen var dock en enda stor besvikelse, då mina spel antingen var tvåa eller bara riktigt usla. Hoppet på lördagen stod till Star Cole med Jan Hultman i sulkyn men han körde lite för sent och blev bara tvåa. Kort sagt, det var en dyr lördag…

 

Med större delen av spelkassan borta stod mitt hopp till att hitta ”säkra” vinnare på söndagen. Jag fastnade redan i första loppet, Treåringseliten, för en häst som hade imponerat stort i sina första starter i livet. Easy Lover hette han, och han kördes av Erik Adielsson. Han hade fått ett kanonläge med innerspår bakom bilen och utmanades egentligen bara av vindsnabbe men hetsige Colorado I.T. med Jim Frick. Jag studerade Easy Lover noggrant i värmningen och kunde glatt konstatera att han såg lysande ut. Hoppet steg nu till en stark övertygelse, och det var han som skulle hjälpa till att rädda upp hela helgen.

 

När oddstavlan vaknade så blev jag lite besviken. På nåt sätt hade jag hoppats att Easy Lover skulle stå i runt 3-4 gånger, nu stod han i 1,50. Men när man har en övertygelse är det svårt att rucka på den, så jag gick ändå iväg och lirade. Med någon minut kvar steg oddset till 2 gånger, och jag var nöjd igen. När loppet gick iväg var han nere i 1,70 men jag var ändå hyggligt nöjd, det var ju pengar på banken…

När bilen släppte fältet flög Colorado I.T. direkt till ledningen med Easy Lover i rygg. Dessa två drog iväg i ett högt tempo, och de andra hästarna hade svårt att hänga med. Med 600 kvar vred Erik Adielsson ut Easy Lover i andraspår, och i ett våldsamt speedryck överflyglade han Colorado I.T. och drog iväg i en överlägsen ledning. När han gick in i sista kurvan såg han oslagbar ut och jag var redan på väg till utbetalningsluckan. Då fick den unge herr Adielsson för sig att rycka bomullen! När man gör det för första gången på en orutinerad treåring, och det dessutom är under Elitloppsdagen med 30000 gaphalsar, kan det hända precis vad som helst. Det gjorde det också…

Easy Lover fick panik när han plötsligt hörde det öronbedövande ljudet från 30000 strupar, och tog sig en jättegalopp! Han bröt ut flera spår, hittade tillbaka till trav, men bara för en kort stund. Då slog han på en galopp till, och min ”säkra” vinnare hade förvandlats till ytterligare en torskbong. Easy Lover kom ner i trav igen, men hade svårt att hålla rätt på benen och slutade till slut femma. Jag var så besviken efter loppet, han var ju redan i mål…

 

Revanschen kom dock snabbt. Vi hade platser omkring 150 meter före mål, och där hade vi suttit hela dagen. När Elitloppsförsöken skulle avgöras hade vi sett en lysande värmning av amerikanen SJ’s Photo, och alla i gänget hade klart för sig – han kunde inte förlora! Våran övertygelse blev inte mindre när vi stod och skrek kusken David Wades namn, varpå han stannade upp hos oss, och sade att det här vinner jag! Vi rusade till spelluckorna, och skyfflade in nästan allt som fanns kvar av våra spelkassor.

SJ’s Photo mötte ganska bra hästar i sitt försök, eller vad sägs om Ina Scot, Zoogin, Abo Volo och Campo Ass? Lik förbannat blev han favoritspelad till 1,80… När loppet gick iväg öppnade han riktigt bra och tog direkt hand om ledningen. Sen dirigerade han loppet som han ville, och stack ifrån till en lätt seger före just Zoogin. Glädjen kom tillbaka, vi hade hittat en kanonvinnare!

 

Därmed var även mitt vinnarspel i Elitloppsfinalen klart. Trots att Copiad hade vunnit sitt försök lekande lätt gick jag emot och lirade hårt på SJ’s Photo i finalen. Jag blev nöjd när jag tittade på oddstavlan och såg att SJ’s Photo stod i 3,10. Grymt tänkte jag och började inse att helgen kanske inte skulle gå brakminus ändå.

När starten gick var det vild körning om ledningen. SJ’s Photo öppnade lite lugnare men var på väg mot en fin position i andra utvändigt, när Berndt Lindstedt kom farandes med Bullville Victory. Han satt i tredjespår och tryckte sig helt sonika ner i andraspår, rakt över benen på SJ’s Photo. Självklart kunde inte SJ’s Photo göra nåt annat än att galoppera, och så var han borta. Jag var så ruskigt besviken och förbannad, att jag knappt kom ihåg att Copiad till slut vann sitt andra raka Elitlopp.

Helgen var slut, och visst blev det brakminus när allt var klart…

 

Till helgen siktar jag givetvis på superplus…

Travhistorier del 4

Under rubriken ”Travhistorier” skriver jag om både roliga och tråkiga minnen från travbanorna genom åren. Dem är alltså självupplevda och inga fantasitexter…

 

Elitloppshelgen närmar sig med stormsteg, och denna gången tänker jag avhandla Elitloppssöndagen 2001. Jag var där uppe med mina tre travkompisar, och lördagen hade varit urusel på alla möjliga sätt. Men nu var det dags för Elitloppet, och självklart skulle jag spela en V5:a.

V5 inleddes med Fyraåringseliten för ston, och efter en bra värmning så vann 15-oddsaren och 11%-aren Delicious Rhythm med Lars Anvar Kolle. Jag hade som tur var sett den värmningen och var riktigt nöjd med den starten. Mina kompisar flög dock direkt…

Så var det dags för första försöket till Elitloppet. Victory Tilly var storfavorit, streckad på 94%! Jag hade emellertid en konstig känsla inför det loppet, och garderade Victory Tilly. Kompisarna trodde inte jag var klok. Efteråt var dem djupt imponerade att jag hade lyckats få med vinnaren Solar Effe, som betalade drygt 38 gånger på toton. Jag hade sett honom i Lotterian några veckor tidigare, och tänkte att honom släpper jag inte. Ett lyckosamt drag, streckad på 1%…

I det andra Elitloppsförsöket var ”Il Capitano”, Varenne, storfavorit (87%) från spår åtta. Även här hade jag garderat, främst pga spåret. Men det visade sig vara bortkastade streck, då Varenne var skoningslös för dagen. Han mosade alla hur lätt som helst och vann busenkelt. V5-värdet var nu uppe i 8277:-, och jag hade två spikar kvar…

I Treåringseliten var Zerberus storfavorit, streckad på 88%. Han hade imponerat stort innan det här loppet, och var därmed berättigad storfavorit. Jag hade dock sett en utmanare i Self Timer, men valde ändå att spika Zerberus. När starten gick flög Self Timer till ledning, medan Zerberus hamnade i tredje ytter. Med 700 kvar tog Zerberus sats i tredjespår, och sen duellerade dessa två resten av loppet. Ingen ville ge sig, men Zerberus kopplade till slut greppet och vann med en hals tillgodo.

Fyra rätt inför sista V5-loppet, och där satt jag med ytterligare en spik. Det handlade om Fyraåringseliten, och favoritspiken hette Legendary Lover K. Han hade importerats till Danmark från USA, och hade imponerat stort i de loppen jag sett honom i innan. Nu hade han jobbiga spår åtta, men jagvar helt övertygad om att han skulle vinna. Från bricka ett startade Seth Bowl, och han tog hand om ledningen direkt. Han drog i ett bra tempo, medan Legendary Lover K satt sist i kön. Med 500 meter kvar vred Steen Juul ut till attack, och över upploppet sög han sig allt närmare Seth Bowl som hade ryck undan. De nådde mållinjen i princip samtidigt, och det var omöjligt att avgöra vem som vann. Då klev torskfrossan in, och jag förbannade mig att jag inte hade streckat Seth Bowl också. Efter vad som kändes som en evighet ropades resultatet ut, och Legendary Lover K var först över linjen!

Jag visste inte var jag skulle ta vägen, jag var helt salig! Äntligen nåt man kunde jubla över, och kompisarna var lika glada dem. V5:an gav till slut 12139:-, och det kändes såklart underbart att hämta ut dem pengarna:)

Någon vecka senare beställde jag hem alla loppen från helgen på en VHS-kassett. Jag tror jag har sett upploppsfighten mellan Seth Bowl och Legendary Lover K minst 100 gånger, och trots att jag vet resultatet går det inte att skilja dem åt. Inte ens när jag har försökt att frysa bilden på linjen har det gått, så det måste ha varit världshistoriens minsta nos som avgjorde.

Elitloppsfinalen vanns senare av Varenne, och det var en fantastisk upplevelse att vara på plats just den dagen. Det var en överlycklig kille i bilen hem och tre som inte var lika upprymda…

Travhistorier del 3

Lite för lång tid har gått sen jag skrev en av alla travhistorier jag har på lager, men nu kommer en i alla fall. Elitloppshelgen närmar ju sig med stormsteg, och den här historien utspelar sig just på Elitloppshelgen. Året var 1997. Håll till godo:

 

Elitloppshelgen 1997 åkte jag upp till Stockholm med ett gäng glada människor. Jag kände bara en av dem som var med, men eftersom vi åkte i en buss allihop så  lärde jag känna resten av gänget på vägen upp. Jag hade fått nys om en häst som skulle ut i Harpers på lördagen, och jag var helt stenklar på vinst. De andra bara skrattade, och menade att om han startade på fredagen kanske han skulle kunna ha en liten chans att ramla undan. På lördagen väntade jag ivrigt på att mitt jättedrag skulle äntra banan. Plötsligt kom han ut – det danska styrkefenomenet Töjeksperten! Han såg ut att gå i 1.40-tempo, och han såg inte ut som en mordvinnare direkt. De andra vek sig av skratt, och frågade vilka droger jag gick på…Men jag lyckades övertala några att lira honom ändå…

När loppet väl gick iväg fick Töjeksperten ett kanonlopp i tredje ytter. Jag var helnöjd, men plötsligt vinglade kusken Jörn Laursen ner på innerspår, och det såg inte alls lika bra ut. Lyckades tråckla sig ut i tredje ytter igen, men satt kvar när attackerna kom bakifrån. Jörn Laursen satt nu med ett ton kvar i linorna, men utan tillstymmelse till lucka. Med bara upploppet kvar fick han en lucka och en tröge Töjeksperten spurtade ganska bra, men det räckte bara till en tredjeplats.

Otroligt besviken åkte vi tillbaka till hotellet för att förbereda oss för kvällens övningar. När vi kom till hotellet satte vi oss i baren och tog en öl. Söndagsprogrammen var redan framme, här skulle det letas vinnare! Plötsligt kommer en man fram till oss, och säger: ”Har ni varit på Solvalla?” på danska. En av vännerna i mitt gäng utropar: ”Åh, en dansk! Steen Juul?” Dansken tittade på honom och sade: ”Nej, Jörn Laursen!” Det räckte för att jag skulle vakna till, och började häva ur mig: ”Såg du hur du den jävla idioten körde med Töjeksperten idag? Hur fan kan man sitta kvar med fältets starkaste häst? Vilken idiot!!”

Dansken tittade på mig och skrattade. ”Det är jag som är Jörn Laursen!”, sade han. Jag ville bara försvinna ner i ett hål. Jag hade precis skällt ut kusken efter noter, och nu började jag skämmas som bara den. Men Jörn Laursen tog det med fattning, och tyckte det var helt rätt att skälla ut honom! ”Jag vet att han är stark, men trodde det var för tufft för honom. Hade jag gått iväg i tredjespår hade vi knappt kommit i mål”, sade han till mig. Jag köpte motvilligt hans förklaring, och alla dem andra i mitt sällskap hade fått sig ytterligare ett gott skratt.

Året efter, 1998 alltså, kom Töjeksperten tillbaka. Denna gången kördes han av Flemming Jensen, och lyckades vinna Harpers till glada 19 gånger fläsket. Givetvis hade jag spelat honom då också…

 

Mer Travhistorier finns som sagt på lager, och jag lovar, det kommer en snart igen…

 

Ha det så gott, mina vänner!

 

Travhistorier del 2

I den förra delen av ”Travhistorier” skrev jag om två mindre lyckade spel, då båda hästarna dog på banan. Denna gång blir det betydligt gladare historier, och nostalgin flödar i vanlig ordning:) Nu kör vi:

Lördagen den 9 april 1988 körde Åby Olympiatravet. Startfältet innehöll 10 hästar, varav 8 var svenska. Utlänningarna var Trigger Speed (Ulf Thoresen) från Norge och Sugarcane Hanover (Gunnar Eggen) från USA. De svenska färgerna försvarades bl.a av Callit (Karl O Johansson), Jet Ribb (Hans G Eriksson), Emile (Stig H Johansson), Big Spender (Berth Johansson) och Don Kiwin (Kjell P Dahlström). Callit hade vunnit VM-loppet på Roosevelt Raceway året innan, och varit fin i årsdebuten före Olympiatravet, och han spelades till klar favorit i loppet. Det här var ju innan internet fanns, så ingen visste egentligen nånting om hur bra Sugarcane Hanover var. Efter loppet visste vi…

När bilen släppte fältet flög storvuxne Emile som vanligt till spets. Han var Sveriges startsnabbaste häst och när han hade öppna spår bakom bilen visste man att ledningen var given för honom. Callit öppnade bra och kunde ta över ledningen efter 500 meter. Just då satt Sugarcane Hanover i dödens, men när Mowgli Prophet (Börje Öhman) kördes fram i dödens fick Sugarcane Hanover en perfekt resa i andra ytter. Callit såg ut som en dröm i ledningen, och de flesta på Åby trodde nog att loppet var över. Vem skulle kunna slå honom när han fick ledningen så enkelt?

700 meter före mål gled Sugarcane Hanover ut i tredjespår, och då small det bara till! På två steg svepte Sugarcane Hanover till ledning och bara forsade undan till en överlägsen ledning. Det gick ett rejält sus runt publiken, och folk trodde inte sina ögon. Callit hade inget svar, och det fanns ingen bakifrån som hade nåt att komma med heller. Sugarcane Hanover bara dundrade iväg och kom in på upploppet i 40-50 meters ledning. Han bollade med den svenska eliten, och när publiken fått tillbaka sinnet så visste jublet och applåderna inga gränser. Det här var det värsta man hade upplevt på en travbana. Vilket speedryck!

Segern blev överlägsen, han vann med 50 meter, och den svenska travpubliken hade fått se en ny världsstjärna födas. Vi som hade förmånen att vara på plats glömmer det aldrig…

 

Vi håller oss kvar på Åby. 22 april 1999 avgjordes nämligen kvalen till Kungapokalen och Drottningens Pokal. En av de absolut roligaste och intressantaste tävlingsdagarna som finns under ett år. Alla hade redan börjat prata om duellen i finalen – Victory Tilly mot Gidde Palema. Men kvalen skulle köras först, och det blev ett riktigt antiklimax till slut.

Gidde Palema hade gjort 12 starter fram till denna dagen, och vunnit i 8 av dem. Han tillhörde redan då kulltoppen, men utan att få vinna nåt av de klassiska loppen. I sitt kval till Kungapokalen mötte han hästar som han skulle slå hur lätt som helst, och han såg glänsande ut i värmningen.

När loppet gick iväg stack Gidde Palema direkt till ledningen. Han fick bestämma som han ville där framme, motståndarna riktade in sig på att vara tvåa efter honom istället. Runt den sista kurvan ryckte Gidde Palema undan i en överlägsen ledning, och publiken applåderade vilt. Han ledde med gott och väl 50-60 meter och gick mot en stenklar seger, spelad till 10 för 10. När det återstod tio meter av loppet, hände det som inte fick hända. Gidde Palema slappnade av och med fem meter kvar kom den – målgaloppen!

Det gick återigen ett sus genom publiken. Vad hände? Kom galoppen innan eller efter mållinjen? Alla rusade in till tv-apparaterna för att se reprisen av upploppet. Nej!! Det fick inte vara sant! Galoppen kom precis innan mål, och en av de största favoriterna nånsin på Åby missade finalen av Kungapokalen. Även detta blev ett minne för livet för oss som var på plats.

Gidde Palema blev ju sen en av Sveriges bästa hästar genom tiderna, men det är en annan historia…

Travhistorier del 1

I ”Travhistorier” kommer jag att skriva om lite roliga, dråpliga och även olyckliga episoder under dem åren som jag varit travfrälst. I denna första delen blir det två tragiska händelser som jag aldrig kommer att glömma…

Som travspelare gör man allt som oftast fel. Det är inte helt lätt att träffa rätt, och oftast har man en miljon bortförklaringar till varför inte den hästen man själv hade lirat på vann. Här ska ni få läsa om två spel som aldrig kom i mål…

Axevallas Stochampionatshelg är ett måste sedan många år tillbaka. Sommaren 1999 hade jag och en kompis bemödat oss att åka upp redan söndagen innan för att bevittna kvalen till Stochampionatet, och på så sätt hitta vinnaren till veckan efter. När krutröken hade lagt sig var vi rörande överens om att det fanns ett bra spel till söndagen efter. How Happy med Erik Adielsson hade vunnit sitt kval överlägset, och vi hade hittat vårat givna spel. När det var dags för Stochampionatssöndagen, var vi riktigt taggade. Här skulle det göras pengar! Vi gick in och lirade och tog plast på våra sedvanliga platser på läktaren. How Happy såg dunderfin ut, och vi kände att hon inte kunde förlora.

Loppet gick igång, och How Happy hamnade i dödens. Ingen fara tänkte vi, hon är stark och fixar det. Efter 750 meter vinglade How Happy till, och 20 meter senare föll hon ner i backen. Ledande Cindy Bob blev av med sin kusk och skenade runt banan i säkert 9-10 varv. Favoriten Pine Princess lyckades undvika olyckan med minsta möjliga marginal. Men How Happy låg fortfarande ner på banan. Funktionärer och en massa löst folk skyndade iväg till både häst och kusk. Erik Adielsson satt på knä vid hästens huvud, till synes helt knäckt. Vad hade hänt?

Efter en stund kom det in en bil med ett släp på banan. Man lastade på den orörliga hästen, och i samma veva kom beskedet i högtalarna: How Happy var död. Kroppspulsådern hade brustit under loppet, och hon var i princip död redan när hon vinglade till efter 750 meter. En otäck händelse som jag för alltid kommer att minnas. Eftersom man fick avbryta loppet och köra om det som sista lopp den dagen, med både Cindy Bob och How Happy strukna, fick jag och kompisen våra spelpengar tillbaka, men det var av sekundär betydelse den dagen.

I november 2004 satt jag och kollade på trav från Solvalla live i datorn. Jag hade hittat en fin vinnare vid namn Haddock. En fyraåring som hade varit bra en tid och hade en lämplig uppgift på papperet. Jag lirade honom rätt så hårt, och han fick en perfekt position i loppet. Med varvet kvar såg han rent lysande ut, och jag hade nästan redan räknat in vinsten. Helt plötsligt försvann Haddock ur bild. Vad fan?? Vad hände? Loppet gick i mål, utan att Haddock passerade mållinjen. Direkt efteråt zoomade kameran in en häst som låg ner på banan ungefär 600 meter före mål. Givetvis var det Haddock som hade gått omkull.

Tyvärr var det värre än så. Haddock hade kvävt sig på bortre långsidan, och tappade styrningen totalt. När han sen ramlade ner på banan var han redan död. Som tur var klarade sig kusken (Peter G Norman) helskinnad även här, men det kunde alltså ha slutat mycket värre.

Själv trodde jag inte det var sant. Hästen som såg stenklar ut varvet före mål fanns inte mer, och eftersom loppet gick i mål fick jag heller inga pengar tillbaka. Men även det var av sekundär betydelse den gången.

Som tur är händer det här inte särskilt ofta. Att man hittar dåliga spel händer tyvärr lite väl ofta, men att de faller ner döda under loppet är sällsynt. Och jag har alltså ”lyckats” med det två gånger…